Härom dagen satt jag och kollade igenom gamla bilder från olika utlandsresor på mina föräldrars dator. Det var roligt att se tillbaka på bilder och minnas hur kul man hade och hur härligt det var...men, det var mindre kul att se tillbaka på hur man såg ut. 

 

Jag har aldrig sett mig själv som fet, tjock eller ens stor...visst har jag väl tänkt att jag hade lagt på mig några extra kilon, lite mullig kanske, men inte mer än så. Att se tillbaka på gamla bilder var som att få en käftsmäll, verkligheten slog mig hårt alltså. Jag upplevde mig absolut inte så pass stor som jag ändå tycker att jag var. Notera att det är vad JAG tycker, dömer ingen annan på något vis, det handlar bara om mig och min syn på hur jag såg ut. 

 

Ända sedan jag var liten har jag fått höra att jag varit smal, ibland även lite för smal, och det är något som jag aldrig reflekterat över för än nu såhär i efterhand. Jag hade väl kanske bra ämnesomsättning, hade kanske inte skaffat mig några dåliga vanor (läs; alkohol och bakismat), men jag var ändå smal. Jag var 165cm lång och vägde 45-47 kg när jag slutade gymnasiet, vilket jag tycker är ganska lite (jag tycker alltså...poängterar ännu en gång).

 

Sen flyttade jag till Umeå för att jag kom in på socionomprogrammet där uppe. Allt va nytt, ny stad, ny skola, flytta hemifrån för första gången och jag hade precis avslutat ett 3 år långt förhållande. Det var kaos i mitt liv, det var jobbigt, men spännande och så rätt för mig just då. Det tog tid innan jag insåg hur bra det var för mig att få en nystart, jag längtade hem varje dag första månaderna, men jag kämpade på för jag hoppades verkligen att allt skulle bli till det bättre - vilket det också blev. Skolan flöt på bra efter ett tag, jag skaffade vänner och jag upptäckte att studentlivet hade massor att erbjuda. Jag hade verkligentligt utan också hur "the time of my life" där uppe. Jag träffade två awesome tjejer från Finland som inte bara visade mig hur man hade kul utan också hur viktigt det är med vänskap för att man ska må bra. Vi hade så galet jävla kul de där åren och jag får nästan ångest när jag tänker på att den tiden är förbi, men jag är så glad att det har hänt och att man har alla fina minnen och galna festbilder kvar. :D 

 

I alla fall, jag ändrade alltså min livsstil helt, och därmed också mina matvanor. I början va jag deppig och ensam och åt en massa godis och sånt skit, satt ensam hemma med mina katter och såg serier och filmer varje kväll (haha, lät verkligen ensamt). Sen började jag dricka alkohol och äta snabbmat flera gånger i veckan och de dagar man pluggade köpte man något som gick snabbt att kasta i sig mellan föreläsningarna. När man kom hem var man så trött att man snodde ihop något enkelt, och billigt - för pengar va det inget överflöd av. 

 

Självklart mådde min kropp kasst, jag tog ju inte hand om den alls. Att dansa på krogen räknas nog inte som motion i det här sammanhanget och jag åkte buss överallt eftersom jag bodde utanför stan och ändå hade månadskort på bussen. När jag sedan flyttade hem till Bollnäs igen så mådde jag riktigt dåligt. Verkligheten hann ikapp mig och jag insåg att jag var tvungen att göra någon förändring för att må bättre. Jag vägde alltså nästan 30 kg (!!) mer när jag kom tillbaka till Bollnäs, så jag började med dieter. Viktväktarna, soppor å sånt skit och sedan LCHF- som faktiskt var starten för mig, då gick jag ner i vikt och lyckades hålla den. Jag började även med löpning - vilket är helt underbart. Jag har alltid varit en sån som tänker för mycket, så det är skönt att springa och rensa huvudet ibland. Sen slutade jag med lchf och åt vanlig mat, försökte tänka på vad jag åt och drack och det gick hyfsat. Första året hemma gick jag upp och ner i vikt men lyckades ändå gå ner 10kg.

 

Sen blev jag gravid, vilket är det absolut bästa som någonsin har hänt mig. Gick upp 11kg under graviditeten, så var tillbaka på noll igen. Fick min underbara dotter och  efter förlossningen rasade jag i vikt, alla kilon jag gick upp gick jag ner första månaden, plus några till. Trodde att det var amningen som gjorde att jag gick ner i vikt så var livrädd för att sluta, rädd för att jag skulle hamna på samma bana igen, men icke sa nicke. Slutade amma och började träna nästan i samma veva. Det var min mamma som lurade mig till ett medlemsskap på gymmet, jag tecknade mig på ett helt år på en gång sådär pang. Men sen var det min hurtiga sambo som fick mig att fastna för styrketräning och att vara på gymmet. Jag gick bara på gruppass först, spinning och sånt, men jag tröttnade snabbt. Efter ett tag så slutade jag att väga mig, för det handlar om så mycket mer än det som står på vågen. Jag är nöjd med min kropp idag - visst är den inte helt supertränad eller så, men den har burit ett barn och den har burit min övervikt och den har fått utstå allt skit jag matade den med. Det är en superkropp på ett annat sätt. Min träning idag är typ bara löpning och promenader, jag försöker att hitta tid att gå på gymmet men passen lockar inte och det är svårt att ta sig tid när man har världens sötaste tjej hemma. :) 

 

Jag väger inte ens i närheten av 45 kg, men det är inte målet för mig heller. Jag vill må bra och det gör jag när jag äter bra mat och rör på mig. :)  Jag är ändå stolt över den resan jag gjort, jag är nöjd över den jag blivit under resan och jag trivs bra i min nya kropp.