Stay strong.
"Vad har jag gjort för att förtjäna det här då ? Har jag någon gång behandlat er så som ni behandlar mig ? Nej ! Men vad har jag gjort för fel då eftersom ni ska vara på mig varenda dag och kalla mig saker, knuffa mig och sparka på stolen jag sitter på ? Jag kan inte komma på en enda grej som jag har gjort för att ni ska behandla mig såhär. Det ska bli så jävla skönt att slippa se era fula nyllen och slippa höra era tillgjorda röster. Det är ni som borde vara utsatta inte jag, jag är den som borde stå på sidan och kolla på utan att bry mig. Precis så som alla andra gör, för ingen verkar överhuvudtaget bry sig om hur jag upplever det och hur jag mår. Ingen ser väl ens vad de gör...Men jag då ? Ska inte jag kunna gå till skolan utan att må dåligt ? Utan att få höra alla saker, utan att bli knuffad ? Ska inte jag kunna sitta på en stol utan att någon sparkar på den ? Ska inte jag kunna få vara mig själv utan att det ska vara fel, varför kan inte jag få vara jag utan att ni klagar ? Varför?"
Fick seriöst en klump i magen. Alla minnen kom tillbaka. Frustrationen! Hur kan människor vara så elaka mot andra helt utan anledning ? Minns så väl det där tillfället med stolen. Jag satt helt vanligt vid bordet i matsalen med Sofia, som var den enda vän jag hade då. Så kommer det fram två tjejer, bägge äldre än mig, och ställer sig bakom mig. De säger ingenting, de börjar bara helt utan anledning att sparka på min stol. Jag sa inte heller någonting. Jag satt tyst som en mus och väntade på att de skulle tröttna, vilket de också gjorde efter en stund. Jag vet fortfarande inte vad jag hade gjort dom.
Jag mådde så sjukt dåligt under den där perioden, jag ville inte gå till skolan för att ingen ville ha mig där. Jag hade ont i magen varje dag och tvingade mig själv att gå dit. Det fanns dagar då jag på riktigt ville dö, dagar då jag satt och funderade på vilket sätt som vore det lättaste, bästa, snabbaste, men sen kom den där tanken : då vinner ju dom, då får ju dom som dom vill. Så jag stog helt enkelt ut. Att gråta sig till sömns på kvällarna vart till en vana men livet fortsatte ju och dagarna gick och till slut så såg man ju ljuset i tunneln.
Det skulle bli bättre om jag bara stog ut ett tag till.
Alltså ingen människa ska behöva ha det så. Jag önskar inte ens det för min värsta fiende.
Men allt det som hände mig då, allt dom gjorde mot mig har format den personen jag är idag. Det har påverkat så mycket i mitt liv. Min osäkerhet kommer från det, att jag knappt kan lita på människor, att jag många gånger hatat mig själv, det är sånt som kommit som bieffekter av allt som hände då. Men utan den tiden, utan att veta hur det känns att vilja dö för att någon behandlar en som om man vore värdelös, utan att veta hur det känns när man bara ser fel med sig själv och allt man gör, utan allt det hade jag aldrig stått här idag och stolt kunna säga att jag klarade det och jag ska hjälpa andra att göra det också. Jag är där jag är idag för att jag vill göra den där skillnaden för någon annan som ingen gjorde för mig. Jag vill bli den där vuxna personen som sätter stopp för det här i någons liv, för den vuxna personen som skulle gjort det för mig tyckte att det fanns viktigare saker att göra. Jag vill inte hänga ut någon, varken vuxen eller barn, för vi var alla barn då, men jag hoppas att dom som gjorde det mot mig kan tänka tillbaka på allt det och känna att de faktiskt gjorde fel.
Så ni som tror ni vet så mycket om mig, som dömer mig, som snackar om mig, ni är precis som de här människorna, ni är inte bättre och ni borde skämmas. Snacka inte så mycket om mig när ni inte har en aning om hur jag har haft det, vad jag har varit med om och hur jag kom dit jag är idag. Låt mig bara vara.
Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, jag vill att ni ska förstå mig och vem jag är.
